Artikel

Sellerströms Hörna

Första gästinlägget med Martin Sellerström!

Här får ni Martin Sellerström´s första blogginlägg hos HittaVapen, Martin jagar över hela landet med sin korthåriga Vorsteh som heter Jana. Till vardags jobbar Martin med Golvkillarna , Göteborgs bästa golvspecialist!

Kortdrivaren, i mitt fall en korthårig vorsteh, är en mångsidig jakthund och för mig det självklara valet i det flesta lägen. Fungerar ypperligt på markerna som är ganska stora men centralt belägna och således uppdelade i en mängd mindre såtar. En mer envis och jaktglad hund får man leta efter. En bättre kompis också för den delen men så säger ju alla som sian fyrhjulsdrivna vänner.

Klockan är sju och det har blivit lördag igen. Vi är mitt uppe i jaktsäsongen och det är en helt vanlig lördag i mitten av November. Jag pallrar mig upp ur sängen och gör lite frukost. Jana sticker nyvaket ut nosen och ett öga från täcket för att hålla koll på mig.
Jag passar samtidigt på att fylla upp med torrfoder och nytt vatten. Det går två minuter innan Jana rinner ur sängen som ett vattenfall och börjar äta.

När frukosten är klar är det dags att klä sig för dagens jakt. Så fort jaktvästen och alla tillbehören tas fram förstår Jana vad dagens aktivitet skall vara. Från att vara en morgontrött hund förvandlas hon till en fyrhjulsdriven best med tydliga tecken på en adhd-diagnos. Här ska det jagas och vi ska åka nu!En sista koll att allt är med – kaffe, smörgås, vapen, ammo, GPS och övriga prylar som är ”nödvändiga” för en heldag.


Vi hoppar in i bilen och är taggade i vanlig ordning. De 15 minuters bilresa det tar för oss består till stor del av att spana av läget i markerna då vi passerar ett flertal mindre såtar som vi eventuell ska jaga i för dagen. Klockan slår 9 och vi har ni samlats ett gäng vid slaktboden som är vår mötesplats. I vanlig ordning är någon sen och det finns ett flertal åsikter om vart vi ska jaga. VI bestämmer oss idag för att börja i en större såt då vi idag är två hundförare inklusive mig med totalt tre hundar samt 6 passkyttar.

Likt en karavan åker vi igenom markerna till den grusparkering vi bestämt att vi ska mötas upp och därefter sätta ut skyttarna. Som hundförare får jag snällt vänta vid bilen tills alla är klara. Dessa 5-10 minuter känns oändliga när man har en kh vorsteh som tjuter, gnyr och inte alls kan förstå varför vi inte kan börja jaga någongång.

En efter en rapporterar varje passkytt att de är på plats och vi smyger in i ena änden av såten. Jag lossar på kopplet och likt en raket försvinner hunden in i skogen och är spårlöst borta. Första släppet är nog mer ett ärovarv för att bli av med det värsta av jaktlusten. Jana är strax tillbaka och vi kan börja gå igenom såten såsom husse vill.

Med ett sök på 200-300 meter behöver jag vara ganska aktiv med att styra min hund så att varje skrymsle av såten blir genomsökt.
Idag är det älg vi letar efter och med en blygsam tilldelning på 2+2 men med färska obsar på att vi är i rätt område är förhoppningarna och förväntningarna stora på att vi idag ska försöka få fällt en älgkalv.

Det dröjer inte många minuter, någon kilometer in i såten förrän jag anar ljudet av ett ståndskall. Jag tittar på GPSen och ser att Jana är 300 meter längre fram, mitt uppe på kraftledningsgatan. Jag skyndar mig fram, så tyst det bara går. På vägen dit möter jag Jana som med tydlig blick menar på att hon tycker jag är för långsam och tvärvänder när vi får ögonkontakt. Tillbaka till kraftledningsgatan och ståndskallet fortsätter. Väl framme ser jag en ensam stor älgko och en skällande Jana som tittar på varandra. Mycket märkligt tänker jag, då jag tidigare fått indikationer på att det har rört sig ko med kalv i området de senaste veckorna.

Jag är nära på att kalla in hunden för att fortsätta i såten när jag kan skymta en kalv som står ett tiotal meter bort som försöker gömma sig bakom ett par träd. Omöjligt att skjuta på grund av all sly på kraftledningsgatan, gömstället med alla träd och total avsaknad av kulfång.

Jag funderar snabbt på hur jag ska agera och beslutar mig för att försöka stöta djuren och försöka få till en skottchans längre in i såten. Vi har placerat ut passkyttarna bra så det bör vara svårt för älgarna att tas sig ur såten utan att passera någon av oss. Jag smyger fram så att älgkon får syn på mig och mycket riktigt avviker hon ner på sin avställda kalv och tillsammans rör det sig ett 50-tal meter längre bort, och till min fördel springer det längs med kraftledningsgatan.

Nu till nästa problem, de står så tätt att det är fullständigt omöjligt att skjuta.
Så noga som nu har mina jaktkamrater aldrig lyssnat i radion. Jag väljer att kalla in närmsta passkytten som smyger runt från andra hållet där jag bedömmer att det finns ett bättre läge att skjuta, och givetvis ett kulfång.
Det tar bara några minuter innan en anfådd finne till jaktkamrat skjuter ett skott så kalven faller till marken. Kon står kvar ett par minuter och uppvisar klara tendenser på irritation. Vi försöker försiktigt smyga fram och får till sist bort kon.


Vi ropar till oss resten av laget medan jag passar kalven. Gemensamt drar vi ur kalven ur skogen och hade sträckan till bilen varit något längre hade vi fått dra ut några utav jaktkamraterna också som var märkbart slutkörda och helt knallröda i ansiktet. Det är märkligt när man vissa dagar kan vara i skogen hela dagen utan ett enda spår av liv, medan det nästa dag kan vara över på 2 timmar likt min berättelse från i höstas. För mig har skottet aldrig varit det viktigaste, ej heller någon trofé på väggen. För mig är kvittot på att en hund fungerar i det den är tänkt till nog med belöning. Alla dessa timmar man lägger ner, för relativt få stunder som den verkligen får visa vad den går för. De få komplimanger om vilken duktig hund gör allt värt det.

När jag nu läser igenom det jag precis skrivit inser jag att det lite drygt 160 dagar kvar tills den 16 augusti och bockpremiär, en oändlighet! Själv går det inte en dag utan att jag längtar, men jag har ju fullt upp med aktiviteter när det inte är säsong ändå. Om inte annat vet jag en fyrbent vän som tycker längtan känns än värre än vad jag gör.

Martin Sellerström är en passionerad jägare och hundförare som till vardags driver Göteborgs bästa golvföretag, GolvKillarna .

Kommentarer

Inget hittades
Du använder en webbläsare som inte stöds. Uppgradera till en modern webbläsare som Internet Explorer, Firefox eller Chrome.